varabarn

Nu i helgen kom min äldsta släkting till himlen. När jag bara var 10 dagar gammal såg mamma och pappa till att jag fick träffa henne för första gången och vi tyckte om varandra från första början. Hon hette Birgit och var min farmors farmor. När det var dags att skiljas åt sa pappa "Vi ses ju snart igen, du fyller ju år snart. Då kommer vi och firar dig". "Vi får väl se vad som händer med mig", blev svaret.

Ett födelsedagsfirande kom och vi åkte till Birgit och firade en 95-åring som hade haft besök hela dagen, men som satt vid bordet och strålade som den solstråle hon var. Synd att jag inte fick tillfälle att lära känna henne mer, men jag tror nog att mamma och pappa kommer berätta om henne för mig när jag bli större. Mamma och pappa blev också överraskade när hon kom till kyrkan och såg när jag döptes. Att hon dessutom orkade vara med på middagen efteråt; till det måste hon ha laddat med alla sina krafter.

Vi ser alla henne framför oss vid stugan där hon satt och spelade kort, eller då hon lyste upp när vi kom på besök då hon fick tillfälle att bjuda på sina hembakade kakor. Många historier har berättats då Birgit cyklade med en drickaback på pakethållaren, eller när hon handlade åt "flickorna". De båda sistnämnda i väldigt sen ålder och "flickorna" var kanske inte så unga dom heller...Hennes minne svek henne aldrig och hon hade nära till skrattet.

"Gösta frid i himlens höjd" var inte bara ett uttryck från hennes sida, nu är hon också där. I himlen.

Du lämnar ett stort tomrum efter dig, Birgit, och vi är övertygade om att du har det bra nu när du får vara med din Pelle.



Mitt första möte med Birgit. På bilden är jag 10 dagar och hon är 94 år...

Jag har precis kommit hem från sex dagar i Stockholm där jag och mamma bodde hos min kusin Uno.

Vi åkte tåg, buss och pendeltåg, badade i badhus och i balja, åt majskrokar + muffins (jag önskar att jag fick smaka av mammas stora muffins "för det va' Stockholm", sa hon), tog korta och långa promenader, fastnade i en hiss + att jag fick min första tand! Uno lärde mig lite nya ljud, visade hur man "tröttgosar", hur man kletar ner mamma med slemmiga pussar och hur man vänder sig från mage till rygg. Lugna dagar med andra ord...

Jag håller fortfarande på att sova ikapp min vecka med Uno. Jag saknar honom jättemycket, men kompenserar det med att göra en massa ljud för killen i spegeln :)

kramar från mig